Créditos: Helena Wijk
DAGENS NYH
Nr 15559 Stockholmsupplagan Torsdagen den 11 September
Brasilianska emigrationsäventyrets krönika skriven. Ett arbete med
mörka blad ur utvandringens historia.
Våra Brasiliefarares historia är nu | En serie bilder som illustrera typiska
landskaps-, arkitektur- och situations- [bilder] över Atlanten, ehuru strömmen
på 40-
DAGENS NYHETER (Notícias do Dia)
Nº 15559 Edição de Estocolmo Quinta-feira, 11 de setembro
A crônica da aventura da emigração brasileira está escrita. Um
trabalho com páginas sombrias da história da emigração.
A história dos nossos viajantes para o Brasil está agora... | Uma série de
imagens que ilustram cenários típicos de paisagem, arquitetura e situações
[imagens] além do Atlântico, embora o fluxo nos anos 40...
DAGENS
NYHETER.
Öresundsöfvergången ... Nr 15187 Stockholmsupplagan
| Söndagen den 25 Augusti | 1912.
Ett års
utveckling! ...
Våra
Brasiliefarares strid och mödor under förskingringen.
Bli våra
chaufförer öfveransträngda? Ett upprop till de senaste automobilolyckorna.
[Textos
da coluna da esquerda...]
(Textos
das legendas das imagens)
- Círculo superior esquerdo: En svenskassisterad
skogsbana å vilken timret köres ned... till vattendraget.
- Caixa texto à direita
superior: De
enda fotografier som hittills publicerats från de svenska nybyggena.
- Imagem central grande: I ett svenskt
Brasiliehem – å Expeditionen Dagens Nyheter; en intressantare samling...
- Imagem central inferior: "Gården"
Para-Luzern. Utställning af pappersmassamaterial.
[Textos
do corpo principal abaixo das imagens]
En
deltagare i det misslyckade Brasilieäventyret har till Dagens Nyheter
öfverlämnat några fotografier från svenskarnas koloni Guarani i Brasilien...
Det var
med i hvarje fall storartade förespeglingar i kikaren som man reste till denna
nybyggarplats och förhoppningarna steg...
Ett
lidande som nått sin höjdpunkt, och förskräckelsen tog flera af köpmännen som
sökte sig bort...
[Segunda
coluna de texto] ...var från Misiones för att... ...De som kunde lämna landet...
...Den svensk-brasilianska agenturen...
[Terceira
coluna de texto] Nu skyndade de som ej huggits ned att göra detta och de som
var möjligt... ...och de fick berätta om... Med till: San Javier i Argentina...
Stor
ökning af statsbanornas vagnpark. Beställningar af lokomotiv och vagnar för 2
miljoner.
Det
internationella rätts-institutet i Kristiania.
22
arbetare dödade vid en explosion.
Aqui está
a transcrição integral e precisa do artigo principal sobre a emigração para o
Brasil ("Våra Brasiliefarares strid och mödor under
förskingringen"), transcrito na íntegra a partir do texto do jornal Dagens
Nyheter de 25 de Agosto de 1912:
Våra Brasiliefarares strid
och mödor
under förskingringen.
De enda
fotografier som hittills publicerats från de svenska nybyggena.
En
deltagare i det misslyckade Brasilieäventyret har till Dagens Nyheter
öfverlämnat några fotografier från svenskarnas koloni Guarani i Brasilien —
troligen de enda som existera i landet.
Det var
med i hvarje fall storartade förespeglingar i kikaren som man reste till denna
nybyggarplats och förhoppningarna steg, då förskingringen började. Men
alltsedan dess ha svenskarna, under de mest bedröfgliga vilkor, gått en osäker
framtid till mötes. Flera ha dött i feber, andra ha dött af svält eller blifvit
mördade af indianer eller brasilianare, och de som ännu finnas kvar — i allt
några hundra — leva i ständig skräck för sina liv och egendom.
Ett
lidande som nått sin höjdpunkt, och förskräckelsen tog flera af köpmännen som
sökte sig bort från den ohyggliga platsen. Man hade således icke ens möjlighet
att få sina bref befordrade till hemlandet. Och de få som lyckades sända några
rader om sin belägenhet, gjorde det med fara för sitt eget liv.
Man hade
dock hoppats på hjälp från Sverige, men då denna uteblef, skingrades de
olyckliga åt alla håll. Några sökte sig till Misiones i Argentina, där
förhållandena dock icke voro mycket bättre.
Legendas das Ilustrações:
- Foto Superior Esquerda: En svenskassisterad
skogsbana å vilken timret köres ned till vattendraget.
- Foto Superior Direita: De enda fotografier som
hittills publicerats från de svenska nybyggena.
- Foto Central Maior: I ett svenskt
Brasiliehem — å Expeditionen Dagens Nyheter; en intressantare samling.
- Foto Inferior: "Gården"
Para-Luzern. Utställning af pappersmassamaterial.
Continuação do Texto:
Vad som
förvånar mer än allt annat var den hänsynslöshet och den bristen på all
mänsklig känsla, hvarmed agenter och svenska konsulatet i Rio de Janeiro
behandlade de olyckliga. Man brydde sig icke om huruvida de hade något att
lefva af eller ej. De voro ju bara "svenska emigranter" som man
tjänat pengar på.
Och vad
de f. d. Brasiliefararna beträffa, så äro de flesta av dem nu i Argentina eller
i andra delar af Sydamerika, där de försöka slå sig fram bäst de kunna. Många
ha dukat under för strapatserna och sjukdomarna, och de få som finnas kvar i
Brasilien torde icke äga någon som helst framtid där.
Nu
skyndade de som ej huggits ned att göra detta och de som var möjligt att göra
gällde det att med minsta möjliga förlust sig ifrån platsen för de olyckor som
skedde. Några kom till Misiones där de fingo slå sig ned under usla vilkor;
många hade hustru och barn i den otrefligaste jordkula. En del av familjerna ha
alla medlemmarna dukat under för febern och andra sjukdomar; såväl man som
hustru och barn, som blevo utan vård och utan hjälp.
Med till:
San Javier i Argentina.
Nu har en
kommun bildats för att underlätta förhållandena för de olyckliga svenskarna i
Misiones och Guarani; en pastor af den svenska kyrkan har sändts ut till dem.
Men för de flesta har hjälpen kommit för sent. Brasilienäventyret är ett af de
mörkaste bladen i den svenska utvandringens historia.
Aqui está a tradução completa e fiel do artigo principal do jornal Dagens
Nyheter de 25 de Agosto de 1912:
A luta e as provações dos nossos viajantes para o Brasil
sob o signo da dispersão.
As únicas fotografias publicadas até agora sobre os novos assentamentos
suecos.
Um participante da fracassada aventura no Brasil entregou ao Dagens
Nyheter algumas fotografias da colônia sueca de Guarani, no Brasil —
provavelmente as únicas existentes no país.
Era, em todo caso, com grandiosas promessas na perspectiva que se viajava
para este local de assentamento, e as esperanças aumentaram quando a dispersão
começou. Mas, desde então, os suecos têm enfrentado um futuro incerto sob as
condições mais deploráveis. Vários morreram de febre, outros morreram de fome
ou foram mortos por indígenas ou brasileiros, e os que ainda permanecem — no
total algumas centenas — vivem em constante terror por suas vidas e bens.
Um sofrimento que atingiu o seu auge, e o horror tomou conta de vários dos
negociantes que buscaram fugir daquele lugar terrível. Não se tinha, portanto,
nem mesmo a possibilidade de enviar cartas para a pátria. E os poucos que
conseguiram enviar algumas linhas sobre a sua situação fizeram-no com risco da
própria vida.
Ainda assim, esperava-se ajuda da Suécia, mas como esta não veio, os
infelizes se dispersaram por todos os lados. Alguns buscaram ir para Misiones,
na Argentina, onde as condições, no entanto, não eram muito melhores.
Legendas das Ilustrações:
·
Foto Superior Esquerda: Uma via férrea
florestal auxiliada por suecos, pela qual a madeira é transportada até o curso
d'água.
·
Texto no Quadro à Direita: As únicas fotografias
publicadas até agora sobre os novos assentamentos suecos.
·
Foto Central Maior: Em um lar sueco no
Brasil – na Expedição do Dagens Nyheter; uma coleção de grande interesse.
·
Foto Inferior: "A Fazenda"
Para-Luzern. Exposição de material de celulose.
Continuação do Texto:
O que causa mais espanto do que qualquer outra coisa foi a insensibilidade e
a falta de todo sentimento humano com que os agentes e o consulado sueco no Rio
de Janeiro trataram esses infelizes. Não se importavam se eles tinham ou não do
que viver. Afinal, eram apenas "emigrantes suecos" com os quais se
havia ganho dinheiro.
E quanto aos ex-viajantes para o Brasil, a maioria deles está agora na
Argentina ou em outras partes da América do Sul, onde tentam sair-se da melhor
maneira que podem. Muitos sucumbiram às privações e às doenças, e os poucos que
permanecem no Brasil dificilmente têm qualquer futuro por lá.
Agora, aqueles que não haviam sido abatidos apressaram-se em fazer o mesmo
e, para aqueles que podiam, tratava-se de sair daquele local de desgraças com o
menor prejuízo possível. Alguns chegaram a Misiones, onde tiveram que se
estabelecer sob péssimas condições; muitos tinham esposa e filhos na mais
desagradável cova na terra. Em algumas famílias, todos os membros sucumbiram à febre
e a outras doenças; tanto o marido quanto a esposa e os filhos, que ficaram sem
cuidados e sem ajuda.
Com destino a: San Javier, na Argentina.
Agora, uma comunidade foi formada para tentar aliviar a situação dos
infelizes suecos em Misiones e Guarani; um pastor da Igreja da Suécia foi
enviado a eles. Mas, para a maioria, a ajuda chegou tarde demais. A aventura no
Brasil é uma das páginas mais sombrias da história da emigração sueca.
"DE
BLEFVO NÄSTAN ALLA BORTA!"
En svensk
familj före och efter Brasilieresan.
År 1891
utvandrade omkring 1,000 svenska män och kvinnor till Brasilien. De lockades,
liksom nu, af de fria resorna.
Men de ha
nästan alla gått under. De som kunde reste tillbaka, blott några få kanske
finnas kvar i landet, sedan de kämpat genom en hård strid mot sjukdomar och
vanskligheter. Barnen dogo nästan alla. Då det verkliga tillståndet blef kändt
genom bref till Sverige afstannade på en gång emigrationen till Brasilien.
Man har
glömt detta nu. Det förberedes ett nytt dödståg. Männen från grufvorna och
bruken vilja ut på de stora främmande vidderna, på ökenvandring.
Liksom
männen af 1891 känna de ej det öde som väntar dem.
De drogo
nyss ut i strid, troende på seger, mest åt andra. Men det blef nederlag i
stället. De ha svårt att bära detta. Uppoffringarna, försakelserna kunde de
uthärda, ty det hade gått dem i blodet, men nederlaget blef dem svårt att bära.
Därför
vilja de nu tåga ut i främmande land för att söka sig nya hem och ett nytt
fädernesland. Men till detta land ha karavaner dragit före dem och blifvit
borta. De blefvo nästan alla döda i det fjärran landet. Män, kvinnor och barn
störtade omkull och dogo, lidande af febrar och rasande i yrsel efter dem
därhemma i norden, efter mor och far och syskon och kärestan.
Och så
föllo de och blefvo liggande. Icke en på tio blef vid lif. Och nu vill en ny
dödskaravan ut på vandring! Vi äro dock alla barn. Vi se ej farorna, ej dem som
föllo, ty deras ben förmultna i den främmande jorden.
Våra
bilder här bredvid få tala om Brasiliefararens öde. Det är en arbetare, en
snickare L. J. Eriksson härifrån Stockholm, som lämnat oss dem. Och bilderna
framställa hans egen familj med några års mellanrum. På den ena en kraftig,
talrik och hoppfull skara; på den andra sakna vi hustrun och fyra af barnen.
Brasiliens febrar hade tagit dessa fem på tretton månader.
Goda
vänner gjorde det möjligt för hr Eriksson att med spillrorna af sin familj åter
komma hem. Han skref då en broschyr om sina erfarenheter om Brasilien. Den är
icke ensidig; han har förstått att landet har stora möjligheter, men de äro
icke för oss. Och i all sin enkelhet tala de med kraften af ett väckelserop,
dessa ord hvari han skildrar återkomsten till hemlandet:
"När
mina barn åter fingo se Stockholm, blefvo de så glada att de klappade i
händerna af fröjd. Hvilka känslor som bemäktigade sig mig själv då jag åter
befann mig i Stockholm låter sig knappast beskrifvas. Att glädjen var stor,
säger sig själft, men på samma gång öfverfölls jag af en helt underlig känsla
af tomhet och saknad, och med ens voro mina tankar där borta i Brasilien hos de
kära hvilkas grafvar jag där fått reda och hvilka förhoppningsfullt stodo vid
min sida då jag sist befann mig i Stockholm. Vi voro ju 9 i familjen när vi
reste bort, men endast 4 då vi återvände. Ej underligt då att tomheten skulle
kännas stor och tyngande. Hade jag ej haft vissheten att återseendet stod åter,
så hade jag säkert dukat under".
Dagens
Nyheter har gått i författning om att hundra exemplar af hr Erikssons
upplysande lilla bok utdelas bland arbetarna i Kiruna och Domnarvet, där
Brasiliefebern är starkast.
Må man
minnas "dem som blefvo borta"!
Aqui está a tradução completa e fiel do artigo sobre a família Eriksson e a
emigração para o Brasil:
"ELES QUASE TODOS DESAPARECERAM!"
Uma família sueca antes e depois da viagem ao Brasil.
No ano de 1891, cerca de 1.000 homens e mulheres suecos emigraram para o
Brasil. Eles foram atraídos, assim como agora, pelas passagens gratuitas.
Mas quase todos sucumbiram. Aqueles que puderam retornaram, e talvez apenas
alguns poucos ainda permaneçam no país, após terem travado uma árdua luta
contra doenças e adversidades. As crianças morreram quase todas. Quando a real
situação se tornou conhecida através de cartas enviadas à Suécia, a emigração
para o Brasil cessou de imediato.
Isso foi esquecido agora. Está se preparando uma nova procissão da morte. Os
homens das minas e das fábricas querem partir para as grandes e estranhas
vastidões, para uma peregrinação no deserto.
Assim como os homens de 1891, eles não conhecem o destino que os aguarda.
Eles saíram recentemente para a luta, acreditando na vitória, em grande
parte em benefício de outros. Mas, em vez disso, veio a derrota. Eles têm
dificuldade em suportar isso. Os sacrifícios e as privações eles podiam
aguentar, pois isso já estava no sangue deles, mas a derrota tornou-se pesada
demais para carregar.
Por essa razão, querem agora marchar para uma terra estrangeira em busca de
novos lares e de uma nova pátria. No entanto, para essa terra, caravanas já marcharam
antes deles e desapareceram. Quase todos morreram naquela terra distante.
Homens, mulheres e crianças tombaram e morreram, sofrendo de febres e delirando
em meio ao frenesi por aqueles que ficaram no norte: pela mãe, pelo pai, pelos
irmãos e pela pessoa amada.
E assim eles caíram e lá ficaram estirados. Nem um em cada dez sobreviveu. E
agora uma nova caravana da morte quer sair em caminhada! Somos todos como
crianças. Não vemos os perigos, nem aqueles que caíram, pois seus ossos já
apodrecem em terra estranha.
Nossas imagens ao lado mostram o destino do viajante do Brasil. Trata-se de
um trabalhador, um carpinteiro chamado L. J. Eriksson, daqui de Estocolmo, que
nos forneceu as fotos. As imagens retratam sua própria família com alguns anos
de intervalo. Na primeira, um grupo forte, numeroso e cheio de esperança; na
segunda, sentimos a falta da esposa e de quatro dos filhos. As febres do Brasil
levaram esses cinco em um período de treze meses.
Bons amigos tornaram possível para o Sr. Eriksson retornar para casa com os
restos de sua família. Ele escreveu então um folheto sobre suas experiências no
Brasil. Não se trata de uma obra parcial; ele compreendeu que o país possui
grandes possibilidades, mas elas não são para nós. E, em toda a sua
simplicidade, estas palavras com as quais ele descreve o retorno à pátria falam
com a força de um clamor de despertamento:
"Quando meus filhos puderam ver Estocolmo novamente, ficaram tão
felizes que bateram palmas de alegria. Que sentimentos se apoderaram de mim
quando me vi novamente em Estocolmo é algo difícil de descrever. Que a alegria
foi grande é evidente, mas, ao mesmo tempo, fui tomado por uma sensação muito
estranha de vazio e saudade. De repente, meus pensamentos estavam lá longe, no
Brasil, com os entes queridos cujas sepulturas eu havia deixado para trás e que
estavam cheios de esperança ao meu lado quando estive pela última vez em
Estocolmo. Éramos 9 na família quando partimos, mas apenas 4 quando retornamos.
Não é de se admirar que o vazio parecesse grande e pesado. Se eu não tivesse a
certeza de que haveria um reencontro no além, certamente teria sucumbido."
O Dagens Nyheter providenciou para que cem exemplares do esclarecedor
livrinho do Sr. Eriksson sejam distribuídos entre os trabalhadores de Kiruna e
Domnarvet, onde a "febre do Brasil" é mais forte.
Que possamos nos lembrar daqueles "que quase todos desapareceram"!
